storler åt en tunna veckan ut
Jag tror med säkerhet att jag aldrig någonsin har känt mig så lycklig över en film tidigare. Då menar jag sådär löjligt glad och lycklig, så glad att man cyklar i cirklar och tänker att gula löv är banne mig det vackraste som finns.
Denna film, som borde få typ femton getingar i betyg, är I rymden finns inga känslor.
Ni som inte har sett den, gör det. Och ni som inte har tänkt att göra det, ni kan ju hänga nån annanstans.
Nu ska jag googla reda på namnet till regissören till denna film, och så ska jag googla två gånger extra på ja, inte vett jag.
Dock så blev man som vanligt inte den mest omtyckta i biosalongen. Men vadå, det må ju höras att filmen va dörolig!
Hade!
